I mitten av 1500-talet var en stor del av Sibbo skärgårds holmar kronoallmänningar dit Viks ladugårds och Helsingfors kungsgårds djur hämtades på sommarbete. Under 1600-talet ändrades holmarnas status till sockenallmänningar där man tilläts fiska och fälla skog till ved för eget bruk men inte till försäljning. På 1700-talet började holmarna bebos, fiskar- och holmvaktartorp grundades. Också fiskare från Estland bosatte sig i vår skärgård. Vid skiftet i början av 1800-talet delades holmområdena till byarna och herrgårdarna började småningom ge äganderätt åt skärgårdens torpare.

De tidigaste fynden av bosättning har hittats på Löparö där ett salpetersjuderi var verksamt redan i slutet av 1500-talet. Då påbörjades också kalkbrytning på fastlandet i Kalkstrand. Ett sågverk grundades på Fagerö på 1700-talet, ett tegelbruk på Granö på 1800-talet och kompasser tillverkades på Kamsholmen vid samma tidpunkt. I mitten av 1800-talet bodde 380 personer på holmarna och stadsbornas sommarvistelse ökade då ångbåtstrafiken med sina nästan 100 anhalter i Sibbo skärgård underlättade färdandet och frakterna till och från Helsingfors. De fast bosatta livnärde sig främst på fiske och byggande av villor och båtar. Skärgården fick en egen skolbyggnad på Simsalö alldeles i slutet av 1800-talet. Handel, varvsverksamhet och sjöfart idkades, föreningar grundades och församlingar etablerade sig, skärgården blomstrade.

I mitten av 1900-talet började avbefolkningen av holmarna trots att livet i skärgården underlättades med snabbare postgång, telefon- och elanslutningar. Kraven på levnadsstandard ökade och behovet av arbetsmöjligheter gjorde att skärgårdsborna flyttade till fastlandet. Dagens oberoende av strikta arbetstider, möjlighet att färdas på egen hand och att jobba på distans visar nu igen en liten ökning av de fast bosatta på holmarna.

Bomullsskötor